Värme i mörkret

Vid halv fem tiden i tisdags avgick en buss från Nyköping mot Katrineholm. En helt vanlig eftermiddag i Luciaveckan. Mörkret hade lagt sig och passagerare klev på längs med stadens gator. Men detta var en resa som de som åkte i bussen sent skulle glömma. Och det var inte att bussen krånglade och körde sakta framåt, att busschauffören fick undersöka vari felet låg eller att passagerarna blev sena som var det de skulle komma att komma ihåg.

Mörkret har lagt sig över Sverige, kylan sveper över oss trots att termometern visar plusgrader. Under den korta resan tills bussen fick tas ur bruk innan den riktigt lämnat stan hinner några passagerare förpesta resan. Det är sålunda inte den trasiga bussen som är det speciella med denna resa. Längst bak i bussen sitter tre män som högljutt uttrycker sitt hat till chauffören på grund av dennes ursprung. Smädelseord. Rasistiska sånger. Och mordhot om chauffören inte tar bussen till Katrineholm i tid.

Passagerare försöker stoppa situationen men får könsord mot sig. Polisen kontaktas och vid evakuering till ny buss omhändertas de tre rasisterna. Hur chauffören mår av händelsen vet jag inte men jag hoppas Länstrafiken stöttar honom efter upplevelsen. Passagerarna i bussen stod upp för de mänskliga rättigheterna, kontaktade polisen, försökte dämpa rasisterna och vittnade slutligen då polisen kom och ställde sina frågor.

Rasismen och dess uttryck finns mitt ibland oss. Grannar vet inte längre var man har varandra. Avstånden mellan människorna blir längre. Vänsterpartiets ideologi bygger på solidaritet, på förståelse mellan folk, på sammanhållning.
Situationen som uppstod i bussen är inte en isolerad händelse. Den är symptomatisk för den värld vi lever i idag. Ifrågasättandet av främlingar blir allt vanligare. Det är lätt att skuldbelägga andra, att flytta problem ifrån sig själv. Samhället har blivit kallare, mörka krafter sätter sina klor i Sverige, i världen. Otryggheten har växt. Sedan höstens stora flyktingvåg har acceptansen för främlingsfientlighet ökat lavinartat. Flyktingboenden har satts i brand och i Trollhättan attackerades personer med invandrarbakgrund på en skola. Känslorna rusar i sociala medier. Efter attackerna i Paris väcks många frågor kring otrygghet. Ett främlingsfientligt samhälle är så långt ifrån det samhälle som Vänsterpartiet vill åstadkomma.

Men stopp ett tag. Främlingsfientligheten växte sig stark redan innan Paris. Sverigedemokraterna fick ett i våra ögon för högt valresultat. Detta säger vi inte bara för att vi själva velat ha högre valresultat. Alliansens framfart under de åtta år de satt vid makten påverkade Sverige negativt. Klassamhället fick större klyftor. Ett vi och ni sedimenterades och väljare behövde någon att skylla på. Lättare att skylla på främlingar än de moderater man själv kanske röstat på.

Vi ser hur andra partier, ja majoriteten av dem vänder sig från det öppna välkomnande samhälle Sverige varit känt för. Det talas om att bron ska stängas, gränserna kontrolleras. Vänsterpartiet visar öppet vår avsky för hur främlingsfientligheten fått gro i det svenska politiska etablissemanget. Vad kommer dessa partier inskränka härnäst? Och vad är det som får SD att växa när även andra partier antar deras retorik

I affärerna, radio, i folks lurar överallt spelas julmusik för fullt. Glattig eller sakral musik med ett entydigt budskap om glädje och ljus. Och det är väl så det är, vi måste ha en tro och pränta in att ljusare tider kommer. Jag tror dock att vi själva måste lägga manken till, att vi människor måste öppna våra ögon och se möjligheter istället för hinder, kanske ibland sätta andra människor före oss själva och lära oss att leva tillsammans. Likt människorna i bussen måste vi stå upp för våra medmänniskor och rättvisa.

Lotta Back, Passagerare

Läs Mer