Inte ridderligt utan fegt och avskyvärt

Den 22 juli 2011 går till historien som en sorgens dag. Terrordådet i vårt broderland Norge skakar oss och vi känner sorg, vemod och vrede inför att så många människoliv spillts för en nidings kulor.

Gärningsmannen, Anders Behring Breivik, orerar enligt medier i ett mångordigt dokument om riddarideal och korståg. Men den välplanerade och kallhamrade enmansoperation som han iscensatte har föga eller intet med höga riddarideal att skaffa!

Det finns inget ädelt eller modigt i att dräpa och mörda oskyldiga unga. Och sättet på vilket gärningsmannen går till väga är lika utstuderat som djävulskt. Utklädd till polis, en grundläggande samhällelig funktion till för att skydda medborgarna mot våld och andra brott, genomför han sin brutala masslakt. Dessförinnan har han lugnande lockat till sig ett antal ungdomar.

Denna gång kom inte terrorn från religiösa fundamentalister. Likheten med dessa dåd, vilka vi bevittnat i omvärlden och i Sverige, är dock att våldet motiveras med högre syften. I det här fallet säger sig terroristen slå vakt om ett renare och finare land, ett idylliskt förflutet utan ”främmande” inslag. Sådana tongångar har florerat länge och finns även i vårt eget land, inte enbart i ”extrema” sammanhang.

Breivik talar även om kristna ideal och om martyrskap i samband med sitt dåd. Vilken rappakalja! Martyrer kallades de första kristna som förföljda av den kejserliga makten slets sönder av lejonen – eller dödades på andra brutala sätt – inför åskådarmassorna. Detta på grund av att de vägrade att avsäga sig sin övertygelse. Martyr blir man inte genom att döda, utan genom att stå för sin fredliga övertygelse, även om det kostar det egna livet.

Varken Islamistiska självmordsbombare eller blonda norska ”högerextremister” som mördar oskyldiga civila för sin sak, har rätt att kalla sig martyrer.

Inför denna typ av ondska och terror gäller det att behålla hjärtat varmt, men hålla huvudet kallt. Mer av humanism, men inte naivitet, som den norske statsministern Jens Stoltenberg så väl uttryckte det.

Att slå vakt om det öppna, fria och demokratiska samhället behöver inte betyda att man utför stordåd. Att leva sitt liv, sköta sina studier eller sitt jobb, kanske aktivera sig politiskt, delta i en förening, räcker långt. Att uttrycka sin åsikt, skriva en insändare, ringa sin lokale politiker och ställa en fråga eller framföra en synpunkt kan vara andra sätt.

Det är i vardagen som vi skapar det öppna samhället. Attacken i Norge lär oss att våld och terror kan komma plötsligt och att ondskan klär sig i de mest skiftande dräkter. Ett öppet samhälle kan aldrig helt skydda sig från den sortens attacker – då vore vi inte längre ett öppet samhälle.

När mörkret sluter sig omkring oss är det bästa inte att förbanna det, utan att tända ljus.

Eller som en överlevande ung tjej sa efter mardrömmen; om en enda man kan visa så mycket hat, hur mycket kärlek kan då inte vi visa tillsammans…