Jag har svårt att förstå varför många retar upp sig på Centerpartiets ordförande Annie Lööf. Men så är det tyvärr. ”Lömsk” och ”arrogant” är epitet som klistras på henne.  När man frågar varför får man inget vettigt svar. Allt tycks bygga på känslor.

Nyligen publicerade SN en insändare (2015-01-26) med rubriken ”Annie Lööfs grodor”, en soppa av ogrundade påståenden, där ämnena blandades friskt. Syftet är uppenbart: att smutskasta. Sakdebatten är närmast obefintlig.

Jag ser då och då liknande påhopp på andra kvinnliga politiker tillhörande olika partier. Det är olyckligt, vem som än drabbas.

Samtidigt hör jag efter Centerns framgångar i EU-valet allt fler som uttrycker sig positivt om Annie Lööf. Det är glädjande. Kanske har sympatier och antipatier gentemot politiker egentligen att göra med de grundläggande politiska värderingarna hos den som yttrar sig?

Politiskt engagerade socialdemokrater eller personer till vänster därom verkar ha svårt att smälta att Centerpartiet inte utgör ett stödparti åt socialdemokratin. (Så har ju varit fallet tidigare, åtminstone i perioder.) Ilskan och frustrationen över detta blev uppenbar efter valet hösten 2014, när S-ledaren Stefan Löfven skulle bilda regering. Då märktes en storm av irritation, vrede och frustation över att Centerpartiet och Folkpartiet inte kom springande när Löfven knäppte med fingrarna.

Märkligt! Det var ju uppenbart att de båda mittenpartierna ingick i en allians ihop med Nya Moderaterna, hade gått till val på en gemensam politik och avsåg att lägga en gemensam alliansbudget. Skulle de nu svika sina väljare och börja kohandla med ett annat parti? Ja, det tyckte faktiskt många. Jag hörde till och med ordas om att alliansen inte borde rösta på sin egen budget i riksdagen, utan lägga ner sina röster.

Pressen på C och FP märktes i sociala medier, i kvällspressen, i etermedia och på insändar- och debattsidor. Kryp till korset! In i fållan! Ställ upp! Det skylldes på Sverigedemokraterna och ”en ny parlamentarisk situation” vilket skulle föranleda att Centern och FP borde kapitulera och lägga sig platt för det riktiga statsbärande partiet, det parti som enligt anhängarna bör regera landet för att normaltillstånd ska råda.

Minns ni förresten Marita Ulvskogs utrop ”det kändes som en statskupp” när de borgerliga för första gången sedan 1932 vann valet 1976 och kunde bilda regering under Centerhövdingen Torbjörn Fälldin?  (Valdeltagandet uppgick för övrigt till 91,76 procent, det högsta valdeltagandet någonsin i ett allmänt val i Sverige.)

Men åter till dags situation. Sakdebatten borde rimligen stå i centrum, i stället för mer eller mindre sympatiska omdömen om partiledare och enskilda politiker. Håller du med?

Bo H

Läs mer

”Oxelösund – här börjar världen”. Uttrycket finns I Vision 2025 som togs fram över partigränser och i samråd med allmänhet, näringsliv, föreningar, m.fl. Jag deltog i det arbetet och det var kreativt och kul. Jag minns när vi i gruppen där bl. a. hamnchef Erik Zetterlund  deltog, kläckte denna slogan. För kaxig, har en del tyckt. Andra har skrattat, men många gillar den. Oxelösund behöver mer av självförtroende och framåtanda och då passar en sådan slogan perfekt!

Visionen bekräftas på olika sätt, anser jag. Några exempel. I dagarna premiärsänds det Discovery Channel-avsnitt som spelades in i Oxelösund förra året, rapporterar SN. Oxelösundsföretaget Proplate exponeras för en miljonpublik runt hela världen. Sverige kan se programmet i höst, enligt SN. ”How Do They Do It” är en av Disovery Chanels mest populära serier tack vare dess höga trovärdighet, enligt vad Proplate uppger för SN.

När jag går min runda runt Femöre brukar jag spana in vilka fartyg som ligger i hamn. Härom dagen noterade jag Belo Horizonte, ett Liberiaflaggat fraktfartyg (bulk) som trafikerar Östersjön. Jag reagerade eftersom Belo Horizonte i Brasilien är en delstatshuvudstad och min brasilianska födelsestad år 1955.

”Här börjar världen” känns helt rätt!

Bo H

 

 

Läs mer

Yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet. Självklarheter i ett rättssamhälle. Utan dessa individuella och naturgivna fri- och rättigheter finns ingen demokrati värd namnet.

Alla ogillar vi vissa åsikter. Politiska motståndare kan få oss att se rött. Vi tycker ibland att folk som tycker på ett visst sätt är korkade och borde veta bättre. Satir, humor och skämt kan te sig både plumpt, osmakligt och till och med kränkande.  Ändå måste ett fritt samhälle acceptera detta.

Gränsen går givetvis vid individuellt förtal och rasism, såsom antisemitism och antiziganism. Men även den gränsen kan vara svår att definiera och ibland behövs domstolsbeslut för att vi ska veta vilken rättspraxis som ska gälla.

Det är just det som vi ogillar som omfattas av yttrandefriheten. Det sköna, vackra och smakfulla är alltid lätt att försvara. Det fula, anskrämliga och provocerande måste försvaras och få ha sin plats i ett samhälle där mångfald, tolerans och frihet respekteras.

Tidigare hade religioner en särställning. Det fanns lag mot hädelse. I vissa mindre fria länder och diktaturer är det fortfarande så. Vissa länder med islamiskt styre tillåter till exempel inte att människor byter religion och konverterar till exempelvis kristendom.  Men religionsfrihet måste rimligen betyda rätten att ha och utöva en religion, samt rätten att inte ha och utöva någon religion. Samt, givetvis, rätten att byta trosuppfattning.

Jag dör hellre stående än lever på knä. Ungefär så uttryckte sig en av de nu mördade satirtecknarna när SVT:s medarbetare gjorde reportage på den franska satirtidningen Charlie Hebdo en tid innan terrordådet.

Den inställningen måste ett civiliserat samhälle också ha.

Bo Höglander
gruppledare och ordförande
Centerpartiet i Oxelösund

 

 

Läs mer