Jag har svårt att förstå varför många retar upp sig på Centerpartiets ordförande Annie Lööf. Men så är det tyvärr. ”Lömsk” och ”arrogant” är epitet som klistras på henne. När man frågar varför får man inget vettigt svar. Allt tycks bygga på känslor.
Nyligen publicerade SN en insändare (2015-01-26) med rubriken ”Annie Lööfs grodor”, en soppa av ogrundade påståenden, där ämnena blandades friskt. Syftet är uppenbart: att smutskasta. Sakdebatten är närmast obefintlig.
Jag ser då och då liknande påhopp på andra kvinnliga politiker tillhörande olika partier. Det är olyckligt, vem som än drabbas.
Samtidigt hör jag efter Centerns framgångar i EU-valet allt fler som uttrycker sig positivt om Annie Lööf. Det är glädjande. Kanske har sympatier och antipatier gentemot politiker egentligen att göra med de grundläggande politiska värderingarna hos den som yttrar sig?
Politiskt engagerade socialdemokrater eller personer till vänster därom verkar ha svårt att smälta att Centerpartiet inte utgör ett stödparti åt socialdemokratin. (Så har ju varit fallet tidigare, åtminstone i perioder.) Ilskan och frustrationen över detta blev uppenbar efter valet hösten 2014, när S-ledaren Stefan Löfven skulle bilda regering. Då märktes en storm av irritation, vrede och frustation över att Centerpartiet och Folkpartiet inte kom springande när Löfven knäppte med fingrarna.
Märkligt! Det var ju uppenbart att de båda mittenpartierna ingick i en allians ihop med Nya Moderaterna, hade gått till val på en gemensam politik och avsåg att lägga en gemensam alliansbudget. Skulle de nu svika sina väljare och börja kohandla med ett annat parti? Ja, det tyckte faktiskt många. Jag hörde till och med ordas om att alliansen inte borde rösta på sin egen budget i riksdagen, utan lägga ner sina röster.
Pressen på C och FP märktes i sociala medier, i kvällspressen, i etermedia och på insändar- och debattsidor. Kryp till korset! In i fållan! Ställ upp! Det skylldes på Sverigedemokraterna och ”en ny parlamentarisk situation” vilket skulle föranleda att Centern och FP borde kapitulera och lägga sig platt för det riktiga statsbärande partiet, det parti som enligt anhängarna bör regera landet för att normaltillstånd ska råda.
Minns ni förresten Marita Ulvskogs utrop ”det kändes som en statskupp” när de borgerliga för första gången sedan 1932 vann valet 1976 och kunde bilda regering under Centerhövdingen Torbjörn Fälldin? (Valdeltagandet uppgick för övrigt till 91,76 procent, det högsta valdeltagandet någonsin i ett allmänt val i Sverige.)
Men åter till dags situation. Sakdebatten borde rimligen stå i centrum, i stället för mer eller mindre sympatiska omdömen om partiledare och enskilda politiker. Håller du med?
Bo H